LissenTo

Att komma till Portugal, var solvarma dofter och möten med vänliga människor. När vi gick där vägen fram var det en kvinna med förklädet på, som stannade oss och pratade för fullt på portugiska om vart vi var på väg och så.  Åsa som lärt sig en hel del spanska på kurs i våras, förklarade så gott hon kunde.

Det som var så härligt, var att det här var något som vi möttes av i fortsättningen också. Hjälpsamhet, när vi var på väg att gå fel eller att man bara ville prata med oss vandrare.  Att språket  inte var en barriär. Det spelade ingen roll om man (som jag) inte förstod någonting, utan många bara pratade på och gestukilerade, precis som vi pratade samma språk.

En varm universiell känsla att vi hade något att säga varandra och att med gester och med ögonens språk, går det att säga mycket.





Vi hade en väldans tur med vädret, sol så gott som hela tiden, även om man inte kan tro det av denna bild. Det enda regn som kom under dom två veckorna var två små skurar den andra dagen.

Tur det, för att sätta regnponchon över ryggsäcken, fick oss att se som Ringaren i Notre Dame. Min poncho var klargrön, men eftersom det allt som oftast var jag bakom kameran, så är det mina kamrater ni får se :-). Här vandrar vi förbi majsfält som man precis höll på att skörda.

Den gula pilen som sitter på stenen var vår följeslagare ända från Porto till Santiago de Compostela, på vår pilgrimsvandringa. Pilen kunde vara på vägen, gatskyltar, inne i snår, som vi knappt såg osv. På stolpar till vindruvornas gröna fält, fylld av mogna druvor

Torsdagstema - I like