En spännande feelgood dag, tänk att jag vågade.
Vissa dagar är lite bättre, visst är det så.
Min barndomsvän Lena har häst och så fort hon talar om hästar och akademisk ridkonst så lyser det i hennes ögon. I går hade hon ordnat en spännande feelgood dag för mej och jag fick rida hennes islandshäst Fengur och själv red hon på lånehäst.
Vi red ut i skogarna, och hösten har börjat visa sin glöd. Jag satt där med en pirrande känsla och det kändes som ett äventyr. Efter tag så travade vi och Lena hade sagt att det bara vara att hålla sig i manen och jag försökte att hitta balans. Gick sådär från början, skumpade som bara den, stackars Fengur.
Efter ett tag så sjönk mina axlar ner och jag bara "flöt" med och skrittade framåt i höstskogen.
Lugnet, skogen, hästen och vi.
I långsam takt.
På hemvägen, så kom vi till en brant backe och jag var inte beredd, på hästkraften som satte fart.
Turboläge och jag tappade stigbyglarna och hjärtat klappade snabbt.
Hörde mej själv, som en "Ronja med höstskriket" ropa med liten röst, stanna stanna.
Men jädrans anåda, vad benkraft jag fick och där satt jag kvar, lite till min förvåning.
Resten av färden gick i lugn takt, bara lite trav på en raksträcka.
& det var så fint där i skogen
Tack min fin vän, för äventyret och ja, jag vill gärna följa med någon fler gång.
Om du vågar ha med mej med.
Önskar dej en fin lördag
Ps Tänkte fota charmiga Fengur efter ridturen, men den nyfikna fina hästen Pellerina ville också vara med Ds
Det var verkligen modigt gjort! Är stolt över dig att du vågade. Jag hade fegat ur kan jag säga.