Långsamt, vaknar allt till liv.................
och kände inte igen dej nu.
Du tyckte att vintern varit så lång och du hade frusit som aldrig förr.
Men medan jag stod där och pratade med dej, så blåste en varm vårvind åt vårt håll.
Jag sa: Vi tar en kaffe, på fiket därborta. Där vi satt förr.
Under den där stunden tillsammans, var det något som hände med dej (och i mej).
Det fanns en knoppande längtan som långsamt väcktes till liv.
Kanske man kan börja, en ny vår,
om jag får lite tid: sade du medan du plockade ihop dina saker.
Jag ropade efter dej: Vi syns här nästa vecka.
Du vände på dej om och log, det där leendet som bara fanns mellan dej och mej (Det ville jag tro)
Och jag log som en lycklig idiot!
På TISDAGSTEMA, ser du långsamma bidrag idag
Jag har gått till final hos Whatthefuckdotcom , en ära att vara bland det fina finalgänget!
Rösta gärna, på din favorit!
Vacker bild! =)