Sorg



Foto av Lissen

Veckans Tema i Mymlans Bloggvärldsblogg är sorg.
 I livet möter vi både glädje och sorg . Det är inget man kan välja bort.
 Fast man vill springa fort, fort därifrån, när det sorgliga händer.

När min mamma kom in i rummet, då för länge sedan lever fortfarande i mitt minne. Tror jag bara var 9 år. Hennes blick gjorde att jag förstod att något allvarligt hade hänt. I tystnaden som uppstod innan hon sade orden, kändes oändlig. När hon sade vad som hänt, brast mitt barnahjärta. Under en promenad hade vår hund sprungit ut i gatan och dog där på den hårda asfalten. Mina tårar rann i en sorg som jag inte trodde var möjlig. Det omöjliga hade hänt i min barnavärld, bubblan hade spruckit. Vovsingen Foxa fanns inte längre.
 Mitt livs första möte med döden, var här.

Bara en kort tid därefter dog min farfar. Jag såg att mina föräldrar var ledsna och tyckte nog att det, var det mest sorgliga. Men inte grät jag. Inte en endaste tår. För när jag hade träffat min farfar så hade han alltid så mycket att göra med allt som skulle göras på en bondgård. Vid måltiderna kommer jag inte ihåg att han pratade speciellt med mej.Jag var ju lite blyg också och vågade inte säga så mycket! Säkert var han trött efter dagens hårda arbete, och funderade på annat än en liten flickas sökande blick. 
                                               
Men fast jag var så liten när allt det här hände. Så kommer jag ihåg min känsla och mina tankar. Att jag sörjde min finaste goa vovve, mycket mer än min farfar. En skuldkänsla fanns inom mej, mörk och grå. För visst borde man sörja en människa mycket mer än ett djur.

Idag, pratar man mer med barn, att det finns olika sorts sorg.

Det finns inget mått, på vilka känslor man ska känna.
Man sörjer vad man vill.

Kommentarer:

1 InneoUte-Malin:

Vacker bild och vackra ord! Fler ord känns överflödiga...

2 Ulrica:

Allt jag skrev bara försvann.... Men du först, tack för att du delar med dig. I vår sorg blir vi starkare och hittar nya bottnar i oss själva både som barn och som vuxna.



Du var fin då och är säkert alldeles fantastiskt fin nu. Tack!

3 anki:

usch, vad sorgligt, känner din sorg och din smärta när Foxa gick bort.



ha en bra dag

4 Titti:

Åh,vad jag känner igen det du skriver, just att man minns känslor man hade som barn!Min goa mormor dog oväntat under en operation när jag var 5 år,mamma var 26. Då hade hon även mist sin pappa 11 år tidigare och hon har inga syskon! Jag minns vad jag tyckte så synd om henne! Det har nog påverkat mej hela livet och jag tänker ofta att alla människor bär på en historia har gjort oss till vad vi är!

"Och djuren är väl också mänskor?"

Kram! Titti

5 Lena:

Så sorgligt, några tårar på mitt tangentbord !



Barn behandlas mycket bättre idag, som människor helt enkelt.Jag tror att förskolarna har varit bidragande där :)

Tänk om någon hade kunnat förklara mer för oss när vi var små.

6 Anna dansar in..:

Mmmm Lissen så är det verkligen och att du skulle behöva känna skuld i det är synd..för ingen kan säga vad som är rätt o fel..din hund stod dig väldigt nära..alltså är det ju självklart att du kände så..vad man kan tycka är att farfar missade en väldigt fin sak som inte uppmärksammade dig..



Barn vill bli sedda..även den blygaste..om man försiktigt närmar sig blyga barn kan man se att det finns så mycket som vill ut..



Jag försöker att alltid vara medveten om det..när barn finns i min närhet ser jag dem..sätter mig ned kommer ned i deras nivå..förstår du..man får så mycket kärlek då..klart du förstår..du har ju lille O..han får din uppmärksamhet..det vet jag..



Jag tänker på sist vi var på bröllop..med massor av presenter..till brudparet..Anna hade med sig varsin lite present till brudparets barn..mmm uppskattat kan jag meddela..jag menar inte att man måste ha presenter..men att se barnen är viktigt..



Lissen jag minns som du dessa ögonblick..när sorgen i mammas ögon var obeskrivlig..jag ryser..jag kan minnas exakt hur det knöts sig i magen..för mamma hon var ju alltid den starka den trygga..



Oj vad du fick igång mig här..Lissen det är därför jag gillar dig sååå..för du talar till mitt hjärta.



Tack för det..

7 matilda:

Sorgen får mig ibland att falla. Vråla ett vrål som skär igenom andra människors kroppar. Jag saknar honom. Min värld och mitt liv försvann när han dog.

8 Beate:

En hund är en familjemedlem precis som föräldrar, barn etc. Pratade med en yngre kollega på jobbet idag. Hans hund hade dött för en vecka sedan. Hon var 11 år och äldre än hans två barn. Han hade tårar i ögonen när han berättade. Din slutsats på din fina berättelse är klockren: man sörjer det som står en närmast, både som barn och som vuxen.

9 @nemonen:

Jodå jag vet vad sorg vill säga. Min första katt gick bort (dog) och det var en stor sorg. Min snälla och rara morfar som var en solstråle lämnade oss när jag var tio. Nu har min älskade far just lämnat mig,men mitt i all sorg har han lämnat många ljusa minnen, och det är dem jag tänker på nu.

10 soffie:

vad otroligt vackert du skriver om en av de tyngsta händelserna vi har i livet sorg,

Fin bild,

Kram

11 Lajsan:

du kan verkligen förmedla med känsla. Jag känner så väl igen det du beskriver, känner också samtidigt vad viktigt det är att man ser barnen....kram på dig!

12 Mrs. b:

Fin bild och fina ord!

13 Proforma:

Sorg har väl alla upplevt på något sätt och också på olika sätt! Om det är någon nära, människa eller djur spelar mindre roll, sorgen finns där ändå. Viktigt är att få sörja färdigt för att kunna gå vidare och där tar det olika lång tid för oss. Sedan kan och orkar man tänka tillbaka på alla fina minnen.

Vackra ord till vacker bild!

Kram, Lissen!

14 Kerstin:

Så vackert du skriver, Lissen. Sorg är nåt väldigt personligt. Att du sörjde din hund är naturligt. Din bästa vän dog på ett fruktansvärt sätt.

Vi hade en katt som blev ihjälkörd när flickorna var små och det är smärtsamt som förälder att se deras förtvivlan när de inser att deras lilla kattkompis är död.

Väldigt fin bild till din tolkning.

Må så gott.

Kram

15 elena cn:

Åh, vilket stort ämne! Får mig att tänka på mia "sorger". Jag förlorade min undulat Kallesom liten och minns än idag hur jag grät och var vi begravde honom. Den största sorgen av alla var nog när min pappa dog när jag var 23 år. Då grät jag i flera dagar. Och det är så sorgligt att varken min man eller mina barn har fått träffa och uppleva denna sprudlande tokiga pappa som jag hade. Hur hade inte det påverkat mina barn idag???

Hoppas att Mymlans nästa tema blir GLÄDJE för det behöver i alla fall jag just nu....

16 Inger Maryissa:

Så fint du berättar om sorger och saknader du upplevt som barn

och om dina känslor och tankar.

Och ja, i livet möter vi både glädje och sorg, och det är inget man kan välja bort.

Även som ett litet barn...

Och ja, det finns olika sorters sorg,

och precis som du skriver det finns inte mått på vilka känslor man ska känna,

utan att man sörjer vad man vill.

Stora kramar



Kommentera här: